JS

Det finns så mycket att se och uppleva här i världen och jag vill uppleva allt! Eller ja, det där var väl en stark överdrift men jag vill uppleva mycket, det som är roligt och lärorikt. Man kan nog säga att jag är beroende av att lära mig saker, lär jag mig inget av det jag håller på med tycker jag ofta att det är tråkigt. Jag tycker att livet är alldeles för kort för att bara "go with the flow", samtidigt som jag är väldigt rädd och försiktig när det kommer till nya saker, det tar lång tid innan jag verkligen slår slag i saken och får något gjort. Det är en mycket jobbig del av min personlighet, min ospontanitet, jag vill vara mer spontan och bara kunna bestämma mig för en sak och sedan göra det. Jag går i flera månader, i vissa fall år, och drömmer om saker jag vill göra. Jag väger för och nackdelar mot varandra tills det känns som om min hjärna ska smälta av övertrycket och till slut så kommer jag oftast fram till att nej, det är nog ingen bra idé, iallafall inte just nu.

Men på senare tid så har min rastlöshet gjort sig extra påmind. Jag trivs jättebra med att jobba på bageriet och jag trivs jättebra hemma på högmark med min underbara familj, det är en trygghet som är svår att hitta någon annanstans, men jag vill mer! Jag vill studera, resa, jag vill uppleva världen och allt den har att bjuda på.
Om några månader är mitt vikariat på bageriet slut och jag vet inte hur det kommer att se ut efter det, det skrämmer mig något otroligt samtidigt som det ger mig en upprymd känsla av att nu kan jag verkligen göra något annat. Frågan är bara vad?! Hur vet man vad man igentligen vill, det finns så mycket, vart ska man börja? Jag tror att det är dags för mig att verkligen sätta mig ner och fundera ut vad jag vill ha ut av min tid här på jorden och börja sätta upp lite mål för mitt liv.

Har ni några mål här i livet, ni får väldigt gärna dela med er av era mål och ge mig inspiration till att komma på mina egna!

Jag och min pojkvän har varit tillsammans i lite mer än två år nu och vi har det underbart tillsammans, men det är inte alltid en dans på rosor. Vi har haft våra kriser och jag kommer inte ihåg antalet gånger vi har gjort slut och sedan blivit tillsammans igen! Det har tagit väldigt mycket kraft och en hel del tårar för oss att ta oss till det vi har idag, men det har det varit värt, älskar man en person är det otroligt dumt att ge upp det för att man har olika tankar och värderingar om saker och ting, det är bara så vi är skapade. Och det är till och med så att det kan vara nyttig att gräla ibland, men man måste kunna ta sig ur det på ett bra sätt också.
Här är några tips att tänka på längs vägen, det har fungerat för mig och det fungerar förhoppningsvis för er också.

* När din partner börjar skrika på dig, försök att inte skrika tillbaka, verka inte heller som om du inte lyssnar utan kolla personen i ögonen och nicka och prata lugnt. Efter ett tag måste din partner att sluta skrika och då kan du säga förlåt om det är något du gjort eller lugnt och sansat försöka förklara och reda ut konflikten från ditt perspektiv, få din parter att lyssna! Risken är stor att han eller hon börjar skrika igen men fortsätt bara att prata lugnt och inte brusa upp, även om du blir arg, det blir bara till att ni står och skriker på varandra och det leder ingenstans!

* När du är irriterad på din partner för något han/hon sagt eller gjort gå inte och dra ut på det utan konfrontera din partner direkt så att de lättare kan sätta sig in i situationen. Jag har ofta gjort misstaget att gå och irritera mig på saker i veckor och sedan rinner det till slut över, det brukar bara leda till onödigt långa gräl och det blir ingen förändring. Gå aldrig in med inställningen att du ska börja bråka, förklara bara vad problemet är(utan att låta allt för anklagande och gnällig) och ge din parter tid att förklara sig, oftast kan man då reda ut det utan att börja skrika och gräla på varandra.

*Lämna aldrig varandra när ni är osams, red alltid ut saken innan ni skiljs åt. Annars är det lätt att det leder till att man går och grubblar och retar upp sig ännu mer och det blir till ett tårdrypande och anklagande telefonsamtal som alla parter mår dåligt av. Man kan tycka att det verkar som en bra idé för tillfället att storma ut dramatiskt och verkligen sätta punkt för situationen men de gånger jag har gjort det har det bara blivit värre, mycket värre.

*Gräla inte över telefon. Har du något du vill diskutera om försök att ta det öga mot öga, samma sak om din partner börjar tjafsa om något när ni pratar i telefonen, träffas istället om det går och ta det då. Om ni inte kan träffas försök att vänta med att ta upp det tills ni kan det.

*Har ni grälat på dagen och trotts allt skiljts åt irriterade så stäng av mobilen när du går och lägger dig. Många gånger blir det att när man går och lägger sig så grubblar man extra mycket och då blir det lätt till att man ringer och ska reda ut saken på telefon, det kan fungera ibland. Men inte sent på kvällen när båda är trötta och irriterade.


Här är iallafall några av de tips jag kan ge, men jag är ingen relationsexpert och det är inte säkert att detta är rätt lösningar för alla, men det kan var lite vägledning iallafall.

Ibland går personer i ens närhet genom tuffa och jobbiga tider i deras liv, de mår inte alltid så bra och är inte alltid så glada som de brukar vara. Det kan vara svårt att veta hur man ska göra när de man tycker om mår dåligt och man vet inte hur man ska göra saker och ting bättre. Själv tycker jag att det är jättesvårt, jag är verkligen en problemlösare när det kommer till sådana här saker och jag vill alltid prata om det och reda ut det så att jag kan förstå deras situation bättre, problemet med mitt sätt att agera är att vissa personer inte vill ha en som löser problemen utan bara behöver en som stöttar och får en att tänka på andra saker. Det handlar nog mycket om att läsa av situationen och se vilken typ av "hjälp" personen behöver för tillfället och bara finnas där oavsett om man bara behöver hitta på något roligt eller sätta sig ner och prata ut om det. Eller vad tror ni? /Jennifer

I tidernas begynnelse fanns det ett släkte som hette hominider, dessa så kallade människoapor bestod bl.a. av schimpanser, gorillor och så det som skulle komma att bli människor. Då var vårt vetenskapliga namn Homo Habilis (den händiga människan). Det här släktet utvecklades under årens lopp och blev det vi idag är, Homo Sapiens Sapiens (människan som vet att hon vet).

Alltså drar jag slutsattsen att människan är en och samma ras, ett och samma släkte. Men när man tittar på dagens samhälle och på sättet vi behandlar våra medmänniskor kan man tro att så icke är fallet. Vi har blivit kategoriserade in i så många kategorier/grupper att vi knappt längre ser varandra som människor, utan som "blattar", "negrer", "fetton", "glasögormar", "spinkisar", "svennar", "fjortisar", "kändisar", "pundare", "zigenare" och... ja, listan kan ju göras hur lång som helst! Och visst, kategorier kan vara bra till en viss gräns, man tillhör en religion, en familj, ett land. Men vad händer när de här människorna i de här kategorierna/grupperna börjar ta så stort avstånd från människorna i de motsatta kategorierna/grupperna att man inte längre behandlar de som vad de egentligen är, medmänniskor. Det uppstår krig, förintelse, förföljelse, mobbning, utfrysning, folkmord, ja den listan kan också göras otroligt lång!

Människan ska ha egna åsikter, man ska få tycka och tänka som man vill, klä sig hur man vill och be till vilken gud eller vilket väsen man än vill be till, det är de flesta med på.
Så länge det inte är fel sätt att tänka, eller fel sätt att tycka, eller helt fel kläder att ha på sig osv. Men en människas rätt kan vara en annan människas fel och det är något vi ofta glömmer.
Det finns en sak som jag tycker aldrig är rätt, och det är att skada en annan människa, på något sätt! Ibland kan det vara den enda lösningen och bara det är ju fruktansvärt skrämmande. Men så finns det de som skadar människor som faktiskt inte gjort sig förtjänade och det är obesktivligt hemskt.

Ordet respekt för andra människor är något de flesta tror sig ha, men är det respekt att sitta och småflina åt t.ex. mattantens fruktansvärda ögonbryn, eller åt klasskompisens otroligt konstiga byxor (hur tänkte hon när hon tog på sig de där egentligen!), eller är det respekt för andra människor att hänga ut de mer uppmärksammade människorna i världens alla skvallertidningar och skriva om deras olika snedsteg och missar. Ordet respekt är något vi alla borde printa in mer i huvudet, och tänka sig noga för innan man kategoriserar eller till och med diskreminerar någon som inte är som en själv. Vi är alla ett och samma släkte!

Jag har länge tyckt att begreppen självförtroende och självkänsla varit lite luddiga. Vad är skillnaden? Vilket bör man ha mest av? Vilket är egentligen bäst?  osv. Nu har jag börjat läsa boken Självkänsla nu! av Mia Törnblom och där har jag faktiskt hittat några av svaren.
 
Det finns två olika personer med dålig självkänsla.
Person nummer ett är en person som inte vågar ta plats i sociala sammanhang, som inte gärna yttrar sina åsikter och som drar sig undan från uppmärksammhet.
Person nummer två är en person som gör allt för att synas och som älskar att få uppmärksamhet, hon har också ofta välsigt starka åsikter om saker och ting.
Skillnaden mellan de här två personerna är att person nummer två har en rejäl dos med självförtroende (hon kan det mesta och är inte sen att bevisa det) och det saknar person nummer ett.

Jag måste nog säga att jag tyvärr är person nummer ett, jag har varken stort självförtroende eller självkänsla. Men jag jobbar på det, och det man ska börja jobba på är självkänslan. Det är den som är det viktiga när det kommer till sociala sammanhang. Man kan ha ett bra självförtroende och tycka att man är bra på det mesta, men om man har en dålig självkänsla uppe på det så har man alltid ett behov att bevisa för omgivningen vad man går för, och i längden kan det aldrig vara bra. Man är heller aldrig nöjd med sig själv och är rädd för vad andra tycker om en, man tål inte kritik och kan inte omvandla den till något positivt utan tar det som att man är en dålig människa rätt igenom.

Skulle det inte vara underbart skönt att inte bry sig om vad andra tycker om en och vara nöjd med sig själv. Det finns alltid saker man kan förbättra och det är klart att man ska sträva mot det, men man måste också vara nöjd med det man åstakommit såhär långt i livet.
Så jag säger att att det man ska jobba med här i livet, om man inte redan har det, är en god självkänsla! Med den kan man komma hur långt som helst! Vet ni med er att ni har en dålig självkänsla kan jag verkligen rekommendera att ni läser den här boken, den öppnar verkligen ögonen på ett helt nytt sätt. /Jennifer

 

Känns så overkligt på något sätt, livet för tillfället. Hur fort man växer upp och hur allt kan förändras bara på några få månader. För tre månader sedan var jag en ganska lat studerande tonåring som inte kände mig i närheten av vuxenlivet, det var något som man växte in i gradvis. Jag känner mig väl inte så vuxen nu heller men när man tittar på omvärlden nu ser man att den har förändrats ganska drastiskt bara över sommaren, sommaren som förut var en tid där man bara latade sig och hade det skönt i väntan på att ännu ett år av lärdom skulle börja. 
Nu sitter jag här, på min arbetsplats, med ett jobb som faktiskt tagit upp större delen av den här sommaren, även om min anställning nu börjar lida mot sitt slut. Min bästa kompis har flyttat hemifrån och bor nu med sin pojkvän i en stad flera mil ifrån mig hon som alltid bott bara en åker bort från mig, min ena klasskompis är gravid i elfte veckan(!), flera är förlovade och en har nu till och med köpt ett hus i Krokek tillsammans med sin pojkvän. Allt det här som var så långt borta för några månader senare har smygit sig på och det går inte längre att blunda för det faktum att vuxenlivet faktiskt är här, ett liv där man är tvungen att ta ansvar för sig själv, för sina egna handlingar, sin egna ekonomi och sina egna beslut.
Jag har alltid varit en ganska ansvarstagande person, jag har velat ta ansvar, men att nu veta att man inte har något val, man måste ta ansvar, det skrämmer mig lite, och kanske inte ens lite, ganska mycket!
Förut var livet ganska så utstakat, man hade sina milstolpar, prov på torsdag, klassresa om några veckor, tjejmiddag på lördag; skola och kompisar. Det var de stora sakerna i ens liv, det man behövde fokusera på. Resten löste sig liksom av sig själv, i stort sett. Nu är allt så oklart, vart man ska jobba, vart man ska bo, vem man ska umgås med osv, osv. Mitt motto har alltid varit; Det löser sig. Och det är det väl egentligen nu också, men jag skulle gärna vilja veta hur det kommer att lösa sig, den oklarheten skrämmer mig om möjligt ännu mer än allt ansvar.
Men jag har iallafall en stöttande familj, underbara vänner och världens  goaste pojkvän. Det är allt jag behöver för tillfället. Resten får jag ta när den dagen kommer. Carpe diem, eller vad är det man brukar säga =P. /Jennifer

Jag har ju varit väldigt lyckligt lottad som hittat en pojke som jag verkligen älskar så det här med dejting är ju kanske egentligen inte riktigt det hetaste ämnet i min värld för tillfället, men nu när man har varit ledig lite så har det ju blivit en hel del tv tittande. Och jag har kommit fram till att det är total dejting hysteri på tv för tillfället, har ni också märkt det. Det finns de amerikanska produktionerna som Bachelor/ Bachelorette, Date my ex: Jo and Slade, A double shot of love whit the Ikky twins, Momma´s boys, How to find a husband m.fl. och dessutom alla de svenska produktionerna som Ensam mamma söker, Bonde söker, Frusna män söker, och jag har säkert missat en hel del. Jag måste säga att en del av de här programen kollar jag faktiskt också på, för det är ganska så underhållande, men jag undrar hur det kommer sig att det blivit så många serier om just att hitta sitt livs största kärlek genom tv! På något sätt verkar det ganska så desperat att flytta in hos någon med ett gäng andra för att försöka vinna personens hjärta, eller är det bara jag som är lite "old fashion" när det kommer till dejting kanske. Jag menar, kolla bara så många dejting sajter det finns nu för tiden, eller kontakt annonserna i tidningarna, eller de här speed dejting konceptet som verkar komma mer och mer, och ta det inte fel för för en del fungerar säkert det här, men jag tycker bara att det är sån hysteri över det hela. Och jag tycker att man ska vara mer försiktig med vem man träffar och var man träffar dem, det är kanske inte så konstigt att våldtäkts fallen och övergreppen har ökat eftersom att man kanske helt enkelt är lite för oförsiktig med vem man träffar. Sedan skyller jag förstås inte alla våldtäkter och övergrepp på dejting sajterna, jag menar... det finns avskum överallt, men det känns bara som att det kan vara ett bidrag till att det har ökat, det är helt enkelt lättare att hitta de här riktiga avskummen nu för tiden.
Nåja, det här är iallafall min åsikt om saken.
Vad tycker ni andra, råder det dejting hysteri? Ärdet positivt eller negativt?
Det skulle vara kul att höra andras åsikter om det här ämnet också =)Puss och kram/ Jennifer

Jag har tänkt mycket på det den här morgonen, fråga mig inte varför, jag har väl helt enkelt fått ett grubblarsjunk. men tänk om inte morgondagen hade kommit, vad har jag då gjort min sista dag i livet? Har jag gjort något bra med den? Ofta är svaret nej, för man tänker aldrig så, att denna dag skulle vara min sista. Man går där, försöker få dagen att gå i väntan på en bättre dag, man går till skolan, kommer hem, sätter sig och häckar framför tv:n eller är med pojkvännen, men man gör inte så mycket.
Nu skulle man säkert bli helt galen om man gick omkring och trodde att världen skulle gå under hela tiden, men vad gör man egentligen med den tid man har? Tar man verkligen tillvara på den på bästa sätt eller låter man den bara gå som om tid är allt man har här i världen, jag vet att jag är en av de sistnämnda.

Man kanske skulle börja ta tillvara på den mer, vara mer tacksam för att man faktiskt har den här dagen och göra den till en bra dag, inte medelmåttig eller dålig, utan till en väldigt bra dag.
Jag tänker på alla de som det här faktiskt är verklighet för, de som inte har all tid i världen och faktiskt vet om det, de måste tycka att vi är värsta slösarna som bara går där utan att egentligen göra något bra med vår tid, med vårt liv.
Man tänker att man gör väl sitt bästa, men är det verkligen sanning, gör man verkligen allt man kan för att få en bra dag och ett bra liv, eller är vi för lata och bekväma?

Usch vad luddigt det där låter, men det är vad som rör sig i mitt huvud för tillfället. Jag ska iallafall gör allt för att detta ska bli en bra dag.
Puss och kram/ Jennifer

Känner ni igen er när jag säger att varje söndag får jag för mig att imorgon börjar mitt nya liv? Jag ska börja träna hårdare, inte äta så mycket godis, bli flitigare i skolan, träffa mina vänner och pojkvän mer och hjälpa till i hemmet mer o.s.v.
Jag undrar hur det kommer sig, för det blir aldrig så, man kommer kanske en bit på väg, iallafall till sådär tisdag eftermiddag men sen tröttnar man och går tillbaka till de gamla dåliga vanorna igen.

Jag undrar om det är typiskt kvinnligt eller om män också tänker så, jag har flera tjejkompisar som är precis likadana men jag har aldrig hört att pojkar säger så till sig själva. De kanske tänker så men säger inget, eller så är de helt enkelt inte lika besatta av att ändra sitt liv ständigt, de kanske är mer nöjda med sina liv än vad vi tjejer är.

Jag undrar hur det kommer sig, kan det ha något att göra med att det hela tiden ställs en massa krav på tjejer men mindre på killar. Jag menar... man kan ju inte ens slå upp en vanlig kvällstidning utan att man ser stora rubriker om vilka piller man kan äta för att gå ner i vikt, vilka träningsmetoder som fungerar bäst med vilket diet, hur man ska bli den ultmata ledaren på jobbet och hur man ska charma alla på helgens fester. Och det mesta av det här verkar rikta sig åt kvinnorna, varför är det så? Är det för att det är mest kvinnor som läser tidningarna eller vad? jag har ingen aning.

Men visst är det sorgligt att många aldrig kan bli nöjda med sig själva, jag är tyvärr en av dem, jag är inte stolt över det men kan inte heller komma på något sätt att bli av med det, jag gillar förändringar helt enkelt. Saker och ting kan alltid förbättras eller hur?

/Jennifer

Jag har suttit och läst lite bloggar nu ett tag, jag orkade inte plugga mer =). Och jag har kommit fram till att en del av er har så otroligt dåligt självförtroende! Jag ska kanske inte komma och snacka sådär jättemycket om det kanske, eftersom att jag själv haft problem med det, men jag har faktiskt börjat få bättre nu, och ni anar inte hur mycket bättre man mår. Man måste inte älska sig själv, men man ska acceptera sig själv och sin omgivning som den är, det finns säkert saker man kan göra bättre och jag tycker definitivt att man ska ha som mål att göra det. Men ni får inte gå och gräva ner er för sådana saker som kanske egentligen inte är så farliga.

Vi lever i en mycket utseende fixerad värld, det finns inget vi kan göra åt. Men ni måste förstå att alla är vi unika och vackra på våra egna sätt. Man kanske inte har utseende som en fotomodell eller en vacker hollywoodskådis, men vi kan vara vackra på andra sätt också. Genom att vara glada, omtänksamma och trivas i oss själva kan få vem som helst att bli vacker. Iallafall enligt mig, och ni tjejer... jag vet inte hur många gånger jag har hört den gamla visan att man måste ändra sitt utseende och bli mer häftig för att killarna ska falla för en... men om killarna inte faller för den ni egentligen är (och framförallt vill vara) vad är han då att ha egentligen =), en dag kommer ni att hitta någon som tycker om er precis som ni är coh då kommer ni att ha det underbart! =). Jag hoppas att ni tjejer därute som verkligen mår dåligt för att ni inte tror att ni duger ska ta sig en funderare och se till de saker ni faktiskt duger till, ni kanske är en riktigt bra kompis, ni kanske är en stor fotbollstjärna eller har en talang som ingen annan riktigt vet om. Vagå visa vem ni är och var er själva flickor... ni är älskade! Puss och kram/ Jennifer