JS

Borta vid båten började killarna bli oroliga, de hade ropat efter tjejerna i en kvart nu, men de visste inte om de skulle gå in och leta efter dem eller om de skulle stanna vid båten om de kom tillbaka. De ville inte gå in i skogen själva nu när det var så mörkt. Ute på klipporna lyste i alla fall månen upp lite. De väntade i fem minuter till och sedan gick de in i skogen.

"Hallå!" Hanna, Denise!" ropade Felix.

"Vart är ni?", ropade Viktor. De gick längre in i skogen, de stötte emot träd och rev upp armarna på taggbuskarna. Plötsligt föll Viktor över något.

"Aj fan!", skrek han. Felix vände sig om.

"Vad håller du på med?", frågade han. Han böjde sig ner och hjälpte Viktor upp. De tittade ner på det som han föll över. Det var svårt att se något i mörkret men de kunde ändå urskilja Denises långa blonda hår ligga som en gloria runt hennes livlösa bleka ansikte.

"DENISE!", utropade de nästan i kör. Viktor böjde sig ner och letade efter en puls.

"Fan, hon andas inte", sa han till Felix. Felix var alldeles vit i ansiktet och mådde mycket illa. De var i sådan chock att de inte hörde stegen bakom dem. De kände bara något tungt och trubbigt som träffade dem bak i nacken.

Följande eftermiddag började Hannas föräldrar bli oroliga, de hade ringt flera gånger på Hannas mobil och även till Denises och Felix. Ungdomarna skulle ha kommit hem för flera timar sedan. När klockan var fem ringde de till polisen. De berättade att deras barn skulle åka på en båt utflykt men inte kommit hem än och gav dem namnet på den ö de skulle till. Polisen skickade ut en helikopter som genomsökte ön, men det ända de hittade var deras båt. Och ett meddelande som var skrivet på sidan av den. Det stod: Hämnden är ljuv!