Sista delen: Hämnden är ljuv




Borta vid båten började killarna bli oroliga, de hade ropat efter tjejerna i en kvart nu, men de visste inte om de skulle gå in och leta efter dem eller om de skulle stanna vid båten om de kom tillbaka. De ville inte gå in i skogen själva nu när det var så mörkt. Ute på klipporna lyste i alla fall månen upp lite. De väntade i fem minuter till och sedan gick de in i skogen.

"Hallå!" Hanna, Denise!" ropade Felix.

"Vart är ni?", ropade Viktor. De gick längre in i skogen, de stötte emot träd och rev upp armarna på taggbuskarna. Plötsligt föll Viktor över något.

"Aj fan!", skrek han. Felix vände sig om.

"Vad håller du på med?", frågade han. Han böjde sig ner och hjälpte Viktor upp. De tittade ner på det som han föll över. Det var svårt att se något i mörkret men de kunde ändå urskilja Denises långa blonda hår ligga som en gloria runt hennes livlösa bleka ansikte.

"DENISE!", utropade de nästan i kör. Viktor böjde sig ner och letade efter en puls.

"Fan, hon andas inte", sa han till Felix. Felix var alldeles vit i ansiktet och mådde mycket illa. De var i sådan chock att de inte hörde stegen bakom dem. De kände bara något tungt och trubbigt som träffade dem bak i nacken.


Följande eftermiddag började Hannas föräldrar bli oroliga, de hade ringt flera gånger på Hannas mobil och även till Denises och Felix. Ungdomarna skulle ha kommit hem för flera timar sedan. När klockan var fem ringde de till polisen. De berättade att deras barn skulle åka på en båt utflykt men inte kommit hem än och gav dem namnet på den ö de skulle till. Polisen skickade ut en helikopter som genomsökte ön, men det ända de hittade var deras båt. Och ett meddelande som var skrivet på sidan av den. Det stod: Hämnden är ljuv!


Del 4: Hämnden är ljuv



Efter ett tag kom hon ut i en glänta, det blev lite ljusare och hon kunde se stjärnorna ovanför trädtopparna. Hon orkade inte springa längre, hennes ben ville inte bära henne längre. Hon föll ihop på marken och blev liggande på rygg i gräset. Det enda hon hörde var sina egna tunga andetag och det kändes som om hjärtat skulle hoppa ur bröstkorgen på henne. Plötsligt föll en lång skugga över henne där hon låg på marken, hon kände igen honom, det var den där killen i hennes klass. Hon försökte komma på hans namn, det var något på A, Adam, nej Anders, nej inte det heller. Albin, ja så var det, Albin hette han. En mycket blyg kille, sa inget på lektionerna, satt själv i ett hörn längst ner i klassrummet, bredvid fönstret. Hon kom ihåg att Felix hade varit elaka mot honom på gympan en gång. Dragit ner hans byxor inför hela klassen. Han hade dragit upp dem igen och gått vidare. Alla tyckte han var lite konstig. När hon tänkte efter så hade det inte bara varit på gympan, de hade varit på och hackat på honom lite då och då. Hon var inte säker på varför, men om hon kom levande ur det här så skulle hon fråga Felix. Nu när hon såg honom på nära håll såg han riktigt bra ut, han långa lugg hängde ner i hans djupt gröna ögon. Hon hade aldrig tittat närmare på hur han såg ur förut.

"Vad vill du Albin?", frågade hon och blev förvånad över hur säker hon lät på rösten. Men hon fick inget svar nu heller. Hon kände hans kalla händer greppa tag runt henens hals. Hon kunde inte få någon luft. Hon greps av panik och försökte sparka bort honom men han var orubblig. Hon började se suddigt nu och orkade inte kämpa emot längre. Sedan blev allt svart.


Forts. följer =)

Del 3: Hämnden är ljuv

Brasan höll på att slockna och nu var det ordentligt mörkt ute. Det hade gått en kvart sedan Denise hade gått in i skogen och de andra började undra vart hon hade tagit vägen.

"Hon kanske har gått vilse eller något!", sa Felix och kollade in bland träden.

"Jag går och kollar, jag vet vart hon skulle", sa Hanna och gick in i skogen. Det var mycket mörkt därinne och hon kunde knappt se något.

"Tur att jag inte är mörkrädd ",  tänkte hon och trevade sig fram i mörkret. När hon kom fram till buskaget tittade hon sig omkring.

"DENISE!", ropade hon ut i mörkret men hon fick inget svar.

"DENISE KOM FRAM, DET ÄR INGET ROLIGT LÄNGRE!", ropade hon, fortfarande inget svar. Hanna gick längre in i skogen och ropade hela tiden på Denise. ;en det var ingen som svarade, så hörde hon en gren knäckas en bit till höger om henne.

"Denise det är inget roligt, kom nu, jag fryser!", ropade hon. Ytterligare en gren knäcktes och en till, och en till. Och det kom allt närmare. Hanna såg fortfarande ingenting men hon kunde höra något komma närmare. Plötsligt såg hon något glimma till i mörkret och hon sa åt Denise att skynda på lite. Snart kunde hon se konturerna av en människa. Men det var något som var fel, figuren som kom allt närmare var mycket längre och hade mycket kortare hår än Denise. Hanna stelnade till.

"Vem där?", frågade hon. Nu såg hon att det var en man som kom emot henne, han hade mörka kläder och han var ganska kraftigt byggd. Hon vände sig om och började springa. Hon hade ingen aning om vart hon skulle springa men hennes instinkt sa att hon måste koma bort från mannen, och det fort. Hon kände sig yr, hon hade håll och grenarna rev henne i ansiktet, men hon brydde sig inte, hon bara sprang.

forts. följer =)


Del 2: Hämnden är ljuv



Det blev inte så lång stund i vattnet och när de gick upp tände de genast en brasa på berget. Felix och Viktor letade ved i skogen och tjejerna förberedde maten. De skulle grilla varsin hamburgare och sedan hade de köpt med sig bananer och choklad så som de skulle grilla till efterrätt.

"Vad tycker du om Viktor då?", frågade Hanna och lade ner ketchupen i korgen.

"Jo han är väl söt, men vi har inte pratat så mycket", svarade Denise.

"Men gör det då, jag såg nog hur han tittade på dig förut", sa Hanna och gav henne en vänskaplig knuff i sidan. Denise knuffade tillbaka och skrattade, Hanna stämde in i skrattet.

"Vad håller ni på med därnere, vi är vrålhungriga!" ropade Felix från berget.

"Kommer snart!" ropade Hanna tillbaka och kollade på Denise, sedan började de skratta igen.


De gick upp på berget och satte sig runt brasan. Felix och Hanna satte sig tätt ihop, Viktor och Denise satt på andra sidan brasan, men inte riktigt så tätt. Solen var på väg ner nu och kylan smög sig på.

"Jag vet något som kan värma lite", sa Felix och gick ner i båten. Man hörde honom riva omkring därnere och snart kom han upp med ett sexpack öl under armen. Han gav en till Viktor som snällt tog emot den. När han räckte en till Hanna skakade hon på huvudet.

"Jag håller mig till Cola idag, det kan vara kul att minnas vad som hänt imorgon", sa hon och log. Denise drack inte heller något, bara Cola. Efter ett tag började killarna bli lite högljuddare och tjejerna lite fnittriga av all Cola. Viktor flyttade sig närmare Denise och till slut satt han med armen om henne. Denise skrattade åt något han sa och lutade sig tillrätta mot hans arm. Felix och Hanna tittade menade på varandra. Det hade nästan blivit mörkt ute när Denise till sist reste sig och sa att hon var tvungen att gå på toaletten.

"Det finns ett par buskar där borta som passar utmärkt som damrum", sa Hanna och pekade in i skogen. Denise gick åt det hållet hon pekade bort mot buskarna.

"Akta dig för ormarna bara!", skrek Viktor efter henne, man kunde höra henne skratta lite inne bland träden.

Forts. följer =)


Del 1: Hämnden är ljuv



Hämnden är ljuv

Av: Jennifer


"Kasta i ankaret!" Felix ropade till Viktor i aktern som genats kastade i ankaret, han kände det försvinna ner i djupet och det brände lite i händerna när ankarlinan sträcktes.

"Fan vad djupt det var här!" skrek Viktor tillbaka, och försökte överrösta motorbullret.

När de kommit tillräckligt långt in till stranden hoppade Hanna i land och Felix stängde av motorn.

"Äntligen fastland" ropade Viktor och kysste det kala berget.

"Vad larvig du är"  suckade Hanna och drog båten lite längre till berget så att hennes kusin Denise kunde hoppa i land.

"Kom nu Denise, det är bara att hoppa", sa Hanna och Denise hoppade i land.

Solen stod lågt på himlen, snart skulle den färga himlen orange-röd. Det var en mycket fin ö, med låga, kala och alldeles lena berg. Det hade sett ut som en ganska stor ö på sjökortet och den hade en liten träbro på östsidan som ledde till fastlandet. Men de låg nu i en liten vik på sydsidan och där var det alldeles avskärmat från omgivningen. Om man gick en bit på berget kunde man se farleden som gick precis utanför och när det kom stora båtar kunde man höra hur vågorna slog upp mot klipporna. Hanna och hennes pojkvän Felix hade varit på den här ön förut men då med Hannas föräldrar. Nu hade de bestämt sig för att åka själva, och eftersom att Denises föräldrar var utomlands hade hon fått följa med, hon hade aldrig åkt båt förut och hon hade blivit ganska sjösjuk på vägen. Hon var ett år yngre än de andra och en mycket blyg och tillbakadragen tjej. Hanna hade alltid varit lite överbeskyddande mot henne och såg henne mer som en lillasyster än som sin kusin. Hon hade försökt para ihop henne med några killar hon kände men det hade aldrig blivit något. Nu tänkte hon att Felix kunde ta med någon av sina singelkompisar. Hon tyckte att det kunde bli lite roligare när det var jämna par. Felix hade tagit med sig sin kompis Viktor, som var en av hans kompisar från fotbollslaget. Han tyckte att han behövde träffa någon, han hade varit singel så länge som han känt honom och det var några år. Så nu var de alldeles själva ute på ön och det var en mycket varm sommarkväll.

"Är det någon som känner för att ta ett bad?" frågade Felix och greppade en  handduk som hängde över relingen, bad shortsen hade han redan på sig.

"Jag ska bara byta om först", sa Hanna och gick ner i båten. Denise följde med. Killarna gick ut på klipporna och hoppade i. Vattnet var mycket kallare än de hade trott och de blev ganska chockade när de kommit i vattnet. Snart kom tjejerna också och de var lite fegare än killarna, de hittade en liten stenig strand lite längre bort och gick ner i vattnet, de skrek när vattnet nådde midjan och sedan kastade de sig framåt.

Forts. följer =)


Novell =)

Jag har fått förfrågningar på om jag kunde lägga upp en novell som jag skrivit, och därför har jag bestämt mig att lägga upp en. Det här var en novell jag skrev till ett arbete i skolan, men det är den ända jag kan komma åt på den här datorn =). Så.... enjoy!

Studentfesten

Det var en varm och härlig sommardag i juni. Klass BF3b hade precis kommit utspringande från skolbyggnaden. Läsåret var över och likaså hela deras skoltid, nu bar det av ut i verkligheten. Eleverna sken som solar allihop och skrek och skrattade, mitt i klungan sprang Madeleine. Hon hade långt blont hår och klarblå ögon. Det var klassens ängel, mönsterelev och snäll som få, plus att hon var den vackraste eleven på skolan enligt de flesta. Men trotts det var hon inte speciellt självsäker och brydde sig egentligen inte så mycket om sitt utseende, det var bara något hon var född med. Så nu sprang hon där omgiven av sina klasskompisar som tjoade och skrek att nu var de fria, ingen av dem kunde ens ana det hemska som väntade dem när de sprang till deras respektive släktingar och vänner för att åka hem och fira deras student.

Det var sedan länge bestämt att det skulle hållas en studentfest för klassen ute vid udden, där fanns det en fin grillplats och man kunde supa och bada så mycket man ville utan att störa omgivningen.

När Madeleine anlände till festen var det redan fullt ös. Några killar i klassen, Rasmus och Henrik, hade tagit med sig en stor musikanläggning som nu stod och skrålade uppe på berget. Grillen var tänd och ölfaten stod uppradade, det var helt enkelt en perfekt grund för en perfekt fest.

"Tja Madde", hälsade en annan kille i klassen, Jocke.  Hon kunde känna på hans andedräkt att han redan hade fått i sig några öl, och hon gissade även att det var något starkare också. Han greppade tag om hennes midja och föste henne bort till ett gäng som satt på berget. Det var hennes bästa kompis Therese och några andra av hennes vänner.

"Titta vem som äntligen har dykt upp", ropade Jocke och slog sig ner på en filt bredvid Therese.

"Hej alla glada", hälsade Madde och satte sig på en annan filt så långt bort från Jocke hon kunde komma. Hon spejade ut över bergen och försökte urskilja vilka som var där och inte.

"Han har inte kommit än", sa plötsligt Therese och log retsamt mot henne. Madde kände hur hon började rodna men försökte spela cool.

"Vem då?", undrade hon dumt, men det var så genomskinligt att hon bara blev ännu mer generad. Då hörde hon hur en bli körde in på grusvägen som ledde till udden och hon blev genast förväntansfull. Och där var han, Fredrik, med sitt svarta rufsiga hår och nötbruna ögon. Madeleine hade tyckt om honom ända sedan de först hade börjat i samma klass. De hade varit tillsammans andra terminen i ettan men Fredrik hade "inte varit redo" för ett förhållande så de hade skilts som vänner, men Madeleine var fortfarande kär i honom. Han räknades som en utav de farligare killarna som hängde ute på krogen varje helg och hamnade i en massa slagsmål hela tiden. Men samtidigt hade han något som drog till sig Madeleines uppmärksamhet, något som dolde sig under det där hårda skalet och som hon bara längtade efter att få locka fram. Fredrik gick direkt fram till sina kompisar Rasmus och Henrik som mixtrade med musiken. Madeleine kunde inte slita blicken från honom, han var så otroligt snygg.

"Madde du dreglar", retades Jocke och flinade åt sitt eget skämt. Madde kände hur det hettade om kinderna igen och gick för att hämta något att dricka. När hon kom tillbaka hade Jocke gått sin väg så hon snodde hans plats bredvid Therese.

"Så, har du med dig bikinin eller?" frågade hon Therese. Therese log lite och drog ner ena axelbandet på sin nya fina strandklänning för att visa sin silvriga supersnygga bikini. Therese var en typisk person som följde efter och härmade alla andra, hon gjorde verkligen allt för att vara den populära och mest eftertraktade personen i sällskapet. Den där bikinin hade hon köpt efter att ha sett i en skvallertidning att Cameron Diaz hade haft en precis likadan, det spelade ingen roll att den kostade nästan 2000 kr, pappa betalade så hade det alltid varit. Men Therese hade alltid varit mycket avundsjuk på Madeleine, hon var perfekt på alla sätt och vis utan att ens behöva anstränga sig. Hon var en sådan person som hon hatade att älska.

Fler och fler klasskompisar anlände och snart var hela klassen samlade. De hade jättetrevligt och åt och drack och badade. Madde och Therese hängde ihop hela kvällen och hade jätteskoj, Therese började få i sig lite för mycket så Madde sa åt henne att ta det lite lugnt men Therese skrattade bara bort det och sa att de tog bara studenten en gång i livet. Madeleine tog det försiktigt med spriten som vanligt men hon kände att hon började vingla lite där hon gick på berget i sina flip-flops och gick och satte sig vid grillen. Plötsligt kände hon en hand på axeln och någon som viskade i örat på henne.

"Kom", viskade rösten. Hon behövde inte ens vända sig om för att känna igen personen som rösten tillhörde, hon visste redan. Så hon reste sig upp och följde efter Fredrik ut till slutet av udden där det var lugnt och tyst.

"Jag har inte pratat med dig på hela kvällen, det är sånt jäkla liv där uppe", sa han och blickade upp mot klasskompisarna som dansade och skrattade uppe vid grillplatsen. Madeleine tog av sig flip-flopsen och satte sig med fötterna i vattnet. Fredrik satte sig bredvid och tillsammans satt de där och såg ut över sjön som nu låg spegelblank och som för tillfället reflekterade himlens röd, orangea nyans. Det var så vackert att Madde nästan tappade andan, hon kände hur Fredrik flyttade sig närmare och till sist lade armen runt hennes midja. Utan att tänka på det lutade hon huvudet mot hans axel och bara satt där och njöt.

"Du är mycket vacker i kväll", viskade Fredrik och Madde vaknade ur sina dagdrömmar.

"Tack så mycket", sa hon och rodnade lite.

"Det är synd att vi inte kommer att gå i samma klass längre", sa Fredrik och vände upp hennes ansikte så att han tittade henne rakt i ögonen. "Vi får hoppas att vi kan ses ibland i alla fall", fortsatte han. Madeleine kände hur hon fick fjärilar i magen och log hennes vackraste leende mot honom.

"Det hoppas jag verkligen", sa hon och tittade honom djupt i ögonen. Sedan visste hon inte om det var stämningen eller mängden alkohol i blodet som var anledningen, men hon böjde sig sakta fram och kysste honom lätt på munnen. Det gick som elektriska stötar genom kroppen och hon kände hur hans händer greppade tag om hennes huvud och hur hans fingrar flätade in sig i hennes hår när han tryckte hennes läppar emot hans. Det var en lång och härlig kyss och Madde blev alldeles yr och knäsvag. Efter satt de bara och tittade på varandra, hon kunde inte sluta le när han försiktigt smekte hennes kind.

"Ska vi gå upp till festen igen?", frågade han och tog tillbaka handen. Madeleine kände besvikelsen i kroppen men ville inte verka klängig och desperat så hon reste sig sakta och följde med honom upp igen.

"Whoho, vad har ni två gjort då?", ropade Jocke som nu låg på filten och sjöng och skrålade med i musiken.

"Äh håll käften Jocke", mumlade Fredrik och tog ännu en öl. Madeleine gick tillbaka till Therese som nu var riktigt onykter och satt och fnissade och skrattade åt något Rasmus hade sagt. Madde skakade bara på huvudet och satte sig bredvid henne.


Det hade nu börjat bli riktigt mörkt och några av klasskompisarna hade somnat på bergen eller på filtarna vid grillen. Det var bara ett fåtal som fortfarande dansade och sjöng uppe vid musikanläggningen. De övriga, de som inte sov eller dansade, satt i grupper och pratade och skämtade. Alla var mer eller mindre packade och stämningen var lättsam och flamsig.

Plötsligt hördes höga röster uppe vid grusvägen och alla började lyssna uppmärksamt. Madde kände igen rösten som Fredriks och gick upp för att se vad som stod på, och mycket var det fredrik som stod där och skrek åt Jocke.

"Vem fan tror du att du är!" skrek han och knuffade till Jocke hårt i röstet så att han vacklade bakåt och slog i motorhuven på bilen.

"Vad gör du din jäkla idiot!" skrek Jocke tillbaka och tog tillbaka balansen för att slå till Fredrik, men han missade och vacklade istället åt sidan så han nästan slog i backen.

"Du vet ingenting om mig så du ska bara hålla käften!", skrek Fredrik.

"Jag vet mer än du tror!"

"Jasså, nämn något då så ska vi se hur mycket du vet din jävel!"

"Jag vet att du låg med Therese när du var tillsammans med Madde!" skrek Jocke och Madeleine stelnade till där hon stod på uppfarten till vägen. Det kan inte vara sant, tänkte hon och kände tårarna bränna innanför ögonlocken. Hon hade haft på känn att det var något mer bakom att Fredrik hade dumpat henne bara sådär, men hon hade aldrig gissat att han varit otrogen, och definitivt inte med hennes bästa kompis! Fredrik blev tyst och vände sig om mot bilen, sedan ångrade han sig och vände sig om och gav Jocke en rak höger så han ramlade baklänges och blev liggande. Sedan gick Fredrik tillbaka till festen, när han gick förbi Madde möttes deras blickar en kort sekund men hon vände genast bort ansiktet, hon hade blivit riktigt sårad.  När Fredrik var borta gick hon bort till Jocke som nu låg och kved på marken.

"Hur är det Jocke, kan du resa på dig?" frågade Madeleine försiktigt. Jocke vände upp ansiktet mot henne och blottade en stor blåtira över högra ögat.

"Det där ser inte bra ut, hur kommer du hem?" undrade hon och hjälpte honom upp på fötter igen.

"Jag ringer brorsan så får han komma", sa han och började famla efter mobilen i fickan. Madde väntade tills han hade ringt och sedan gick hon tillbaka till festen.  Fredrik satt och tittade på henne när hon gick ut på berget, men Madde gick rakt fram till Therese som fortfarande satt och skrattade med Rasmus.

"Jag åker hem nu, jag går ner till busshållplatsen och tar bussen hem. Jag ringer dig i morgon okej." sa jag.

"Okej, gör det", flämtade Therese mellan skrattattackerna. Madeleine vände på klacken och började gå mot busshållplatsen. Det var nästan kolsvart där hon gick på den lilla grusvägen ut ur skogen, och hon kunde höra musiken från festen tona bort allt eftersom hon närmade sig busshållplatsen. Hon hoppades att bussarna fortfarande gick. Hon gick i sina egna tankar och hörde inte stegen som närmade sig bakom henne, därför hoppade hon högt och skrek till när någon plötsligt lade en hand på hennes axel.

"Vänta lite, jag behöver prata med dig", sa ägaren till handen, Fredrik. Madde vände sig om så hon kunde se på honom. Hon såg tydligt att han var ordentligt berusad eftersom att han inte kunde fokusera blicken.

"Vad vill du då?" undrade hon och drog sig undan lite från honom.

"Jag vet inte hur mycket du hörde förut, men jag vill ändå få en chans att förklara mig", sa han.

"Jag vill inte veta, det var länge sedan, jag har kommit över dig nu", sa Madde, men hon visste att han hörde på henne att det inte var sant.

"Det var inte meningen att du skulle få reda på det, det var därför jag gjorde slut med dig", berättade han.  "Vi var båda fulla och hon var ledsen efter att hennes pojkvän hade dumpat henne", fortsatte han.

"Jaha, vad snällt av dig att trösta henne då, då blir det genast okej det du gjorde", sa Madde och hennes röst dröp av sarkasm.

"Snälla Madde, jag har fortfarande känslor för dig, kan i inte bara glömma det där och börja om?"

"In your dreams", sa Madde och fortsatte gå mot busshållplatsen.

"Stanna!", skrek Fredrik efter henne. Hon stannade och vände sig trött om.

"Vad!?", ropade hon tillbaka. Hon såg Fredrik gå med bestämda steg fram till henne och tog ett stadigt grepp om hennes arm.

"Du går inte ifrån mig sådär! Jag har inte pratat färdigt!", skrek han åt henne och hon kunde se ilskan speglas i hans ögon. Hon blev rädd och försökte skaka av sig hans hand.

"Släpp mig Fredrik, lugna ner dig", försökte hon, men greppet om hennes arm hårdnade och hon kved till av smärta.

"Snälla Fredrik släpp mig", bad hon. Men han släppte inte och hon kände paniken komma krypande, hon kände inte igen honom och hans blick var helt vild. Hon hörde bussen komma körande på vägen och försökte slita sig loss, hon sparkade och slog med armarna, men han släppte inte, istället tog han tag med den andra handen om hennes hår och drog hennes huvud bakåt. Hon skrek av smärta och sparkade honom allt vad hon hade på smalbenen, han vacklade till lite men fick snart tillbaka fattningen och började släpa in henne i skogen.  Nu är det över, nu är det snart över, tänkte Madde och väntade bara på att han skulle ta livet av henne. Hon skrek och sparkade och hoppades på att någon skulle höra henne, men hon kunde inte ens höra musiken längre, så det var inte troligt. Fredrik släpade henne längre och längre in och hon kände hur hennes ben och armar fick stora rivsår av grenar och ris, plötsligt tappade hon balansen och föll. Hon kände en hemsk smärta i bakhuvudet och sedan blev allt svart.


Morgonen därpå började ungdomarna vid grillplatsen vakna till. Therese vaknade med en hemsk huvudvärk och bredvid henne låg Rasmus och snarkade och dreglade.  Hon försökte komma på vad som hade hänt i går kväll men det var mycket hon kunde komma ihåg. Hon såg sig om efter Madde men hon kunde inte se henne, då fick hon ett svagt minne om att Madde hade sagt att hon skulle åka hem. Therese reste sig och började packa ihop sina grejer för att gå ner till busshållplatsen. Hennes klasskamrater låg antingen fortfarande och sov eller så hade de börjat plocka bort allt från gårdagens fest. Madde gick ner till busshållplatsen och väntade på att nästa buss skulle komma. Då ringde hennes mobil, det var Madeleines mamma.

"Hej Therese, jag bara undrade om du vet var Madeleine är? Hon skulle kommit hem igår kväll, men jag tänkte om hon kanske sovit hos dig", sa hon.

"Nej det har hon inte, hon sa att hon skulle åka hem igår kväll", förklarade Therese.

"Jaha, okej. Hon kanske har åkt hem till hennes pappa", sa Maddes mamma, men Therese hörde paniken i hennes röst.


När Madeleine fortfarande inte hade kommit hem vid lunch ringde hennes mamma till polisen och de satte genast igång en skallkedja i skogarna runt grillplatsen. De kunde inte hitta Madeleine.

Det gick många rykten om att hon hade blivit kidnappad, men när de heller inte kunde hitta Fredrik var det många som drog slutsatsen att de hade rymt tillsammans. Men den teorin försvann fort när polisen hittade spår av Madeleines blod på en sten i skogen.  Man sökte i vattnet efter henne och man efterlyste henne i hela landet, men ingen kunde hitta något.

Hon var spårlöst försvunnen.


RSS 2.0