Del 4: Hämnden är ljuv



Efter ett tag kom hon ut i en glänta, det blev lite ljusare och hon kunde se stjärnorna ovanför trädtopparna. Hon orkade inte springa längre, hennes ben ville inte bära henne längre. Hon föll ihop på marken och blev liggande på rygg i gräset. Det enda hon hörde var sina egna tunga andetag och det kändes som om hjärtat skulle hoppa ur bröstkorgen på henne. Plötsligt föll en lång skugga över henne där hon låg på marken, hon kände igen honom, det var den där killen i hennes klass. Hon försökte komma på hans namn, det var något på A, Adam, nej Anders, nej inte det heller. Albin, ja så var det, Albin hette han. En mycket blyg kille, sa inget på lektionerna, satt själv i ett hörn längst ner i klassrummet, bredvid fönstret. Hon kom ihåg att Felix hade varit elaka mot honom på gympan en gång. Dragit ner hans byxor inför hela klassen. Han hade dragit upp dem igen och gått vidare. Alla tyckte han var lite konstig. När hon tänkte efter så hade det inte bara varit på gympan, de hade varit på och hackat på honom lite då och då. Hon var inte säker på varför, men om hon kom levande ur det här så skulle hon fråga Felix. Nu när hon såg honom på nära håll såg han riktigt bra ut, han långa lugg hängde ner i hans djupt gröna ögon. Hon hade aldrig tittat närmare på hur han såg ur förut.

"Vad vill du Albin?", frågade hon och blev förvånad över hur säker hon lät på rösten. Men hon fick inget svar nu heller. Hon kände hans kalla händer greppa tag runt henens hals. Hon kunde inte få någon luft. Hon greps av panik och försökte sparka bort honom men han var orubblig. Hon började se suddigt nu och orkade inte kämpa emot längre. Sedan blev allt svart.


Forts. följer =)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0